RS-viruset är som många vet väldigt elakt och överallt i år, och hittade även hem till oss. Först blev Wilton förkyld och sen jag och Clint. Det började som en vanlig förkylning för Clint, nätterna var värre än dagarna och natt 4 var riktigt jobbig. Det var då jag började fundera på om han hade RS. Clint åt fortfarande väldigt bra och vad jag kunde läsa mig till så skulle man kontakta vården om barnet inte orkade äta, verkade slött eller hade pipanade väsande ljud vid andningen.
Hur som helst så fortsatte även känslan av att det var en väldigt kraftig förkylning den dagen. Vid ett tillfälle i fredags så tyckte vi att det pep n’r han andades, men det gick över. Väldigt mycket snor och slem, så vi körde på med koksaltskölj och nässug som man hade lärt sig när Wilton var liten. Sen var det natt igen- en ÄNNU hemskare natt, Jag sov totalt två timmar och tog upp Clint flera gånger för att ha honom upprätt så han hade en chans att hosta loss slemmet som rosslade fram och tillbaka. Fortfarande tog han bröstet utan problem men nu kändes det inte länge som ”en vanlig förkylning”. På morgonen pep och väste det konstant vid andningen och han kaskade kräktes. Jag skyller på att jag är andragångmamma och vet att man oftast oroar sig lite för mycket ibland. Men här böjar jag förstå att jag faktiskt kanske väntat en dag för länge!
Samtalet med 1177 över över på 20 sekunder, jag hinner knappt presentera mig innan hon avbryter och frågar vem som låter i bakgrunden (jag har Clint i famnen). Hon ber mig att genast ringa 112.
Den värsta av alla känslor griper tag i mig. Suget i magen, klumpen i halsen. Hela kroppen börjar att skaka. Jag känner mig så hjälplös, rädd och jag känner mig för tillfället som världens sämsta mamma.
De skickar en ambulans från Gustavsberg och en från Nacka och de är framme 10 minuter senare. Läget är inte akut och alla är lugna. Ambsulansperonalen känns lugna och inte så oroliga men de tar läget på allvar. Clint har inte fullt så bra syresättning som han ska ha och de hör att han är rosslig i lungorna. Wilton är exalterad över ambulansen och männen som klivit in hemma hos oss, han ger mig ett litet leende på läpparna när han kommer springande från sitt lilla kök med en kastrull och sträcker fram den till en av männen och säger att han lagat soppa. Haha…
Jag får snabba mig att packa ihop och sen åker jag och Clint in till sös. Proverna visar positivt för RS och syresättningen är dålig. Vi blir inlagda och här har vi spenderar 3 nätter och 4 dagar, Clint har sondmatats till och från och gått från att få inhalera koksalt och adrenalin till att få syrgas och tryck direkt in i näsan konstant. Personalen har hjälpt till att spola näsan och suga snor, Vi har blivit bra bemötta och väl omhändertagna (mestadels av tiden- med undantag för en sköterska som inte borde jobba med människor).
Gladfis när pappa hälsar på <3
NU ska vi äntligen få åka hem på permission. LÄNGTAR efter storebror, kylskåpet, att kunna röra mig på större yta än 10 kvm, duschen och att förhoppningsvis se lillkillen fortsätta att tillfriskna. Nu klarar han sig utan sond och syrgas men vi har fått en inhalator som vi ska fortsätta med hemma i 3 dagar, Dumma dumma RS. Nu är vi trött på dig!
Senaste kommentarer